Mitt i den tunga, tryckande värmen finns ett slags mellanrum. En plats där tid upphör att rusa. Där dagarna flyter in i varandra och tempot går ner vare sig vi vill eller inte. Och kanske är det just där – i detta långsamma ingenting – som något nytt kan få börja gro.
Vi pratar ofta om nystart som något aktivt. Något man gör, planerar, pushar fram. Men ibland handlar det mer om att tillåta. Att släppa taget om det som inte längre bär. Att lyssna. Att vänta in sig själv.
Värmen gör att vi inte orkar maskera oss lika mycket. Vi orkar inte låtsas, inte hålla uppe fasader. Det blir tydligt vad vi längtar efter, vad vi saknar, vad vi egentligen vill. Jag vill inte behöva byta våra altandörrar, så då gör jag inte det. Jag vill sola på stranden bara.
Så vad händer om vi tillåter den insikten att ta plats? Om vi låter sommaren vara en paus inte bara från jobbet, utan från autopiloten?
Kanske kommer svaret i form av ett enkelt beslut. En känsla av att något behöver förändras. Eller en idé som har legat och pyrt i bakgrunden, som nu får ljus och luft.
Att ta nya tag i värmen behöver inte vara dramatiskt. Det kan vara stillsamt, varsamt, nästan omärkligt. Men det är ändå ett steg framåt. Och ibland är det just det som gör all skillnad.